I din hand

Resan

2011-07-01T03:46:00.000-07:00

Amerikanska skvallertidningar. Strawberry daiquiri. Läskiga berg-och dalbanor i Orlando. Utsikten från Empire State building. Och för all del, utsikten på Miami beach :-)

Resan gav mersmak. På USA. På att resa överhuvudtaget. Vill bara vara hemma ett par dagar och tvätta, gosa med hunden och träffa några vänner. Sen vill jag packa och sticka iväg igen.

Men nu väntar några veckors jobbande. Det blir nog bra. Något nytt jobb blir det inte till hösten. Fick reda på det i en solstol i Florida. "Tyvärr, vi valde någon annan. Men det var nära. Och du behövs i kyrkan så fortsätt att söka jobb." Jag behövs i kyrkan. Jag har hört det förut. Kanske det. Men kanske behövs man på många ställen, inom många områden. Vi är många som är behövda. Svårt det där.

Something good

2011-05-18T11:28:00.000-07:00

Ibland känns allt bara för mycket. Allt som oftast kan jag tänka; vad håller jag på med egentligen? Hur kom det sig att jag har ANSVAR för andra människor? Jag som inte ens kan hålla ordning på mig själv.. och ÄR jag ens vuxen?
Ibland händer så mycket på en gång att jag inte hinner andas. Inte tänka. Ingenting. Jag får avsätta tid till att tänka. "I morgon ska jag inte lyssna på ljudbok i bilen utan bara tänka". "Ikväll går jag och lägger mig tidigt så jag hinner tänka lite innan jag somnar." Är det verkligen vettigt det här?

Men så sker det plötsligt.. en sån där stund när allt faller på plats. Det finns lagad mat på middagsbordet kl 18 (eller ja.. 19.30 då), barnen är sams och inga större katastrofer hotar. Jag känner att jag har lite kontroll helt enkelt. Mellansonen visar fram ett läxförhör som gick bra, äldste sonen berättar om fotbollsmatchen.. Jag sätter på en kanna kaffe och känner plötsligt för att nynna på den gamla Sound of Music-dängan; "Somewhere in my youth or childhood - I must have done something good..."

Sommaren

2010-08-12T08:47:00.000-07:00

Känner mig lite dekadent den här sommaren. Har spenderat otaliga timmar i en solstol med böcker, korsord, radio och med en drink i handen. Känner mig som en figur i de romaner jag läser; som en kvinna i 50-talets USA kanske. Men hösten kommer allt närmare och med den - bot och bättring. Förhoppningsvis.

Det finaste i sommar har varit samtal med vänner. På olika sätt och på olika platser. Många lättsamma, roliga samtal men också många som gått mer på djupet och som tvingar mig till eftertanke. Jag har lyssnat på musik. Mycket. Flera fina konserter. Nya skivor. Barnens nedladdade ipod-musik.

Och barnen.. alltid fina på sommaren. Med skrubbsår från skateboarden och med solbrända armar. Syskonbråk som gör mig galen och det ständiga tjatet på att få vara ute längre på kvällarna. Tonåringen som åker och badar vid midnatt. Mellansonen som åker skateboard på gatorna på Söder. Yngste som utforskar sin omgivning och aldrig är på samma ställe mer än fem minuter.

Och sen jag.. jag vet inte riktigt var jag är någonstans. Har tappat bort mig på något vis.

Jag säger mysterium med min mun
men lever jag det?
ett skrattande mörker
och yrsel.

Jag säger evangelium med min mun
men lever jag det?
att gå på vattnet
till mötes."

(L Englund)

När orden inte räcker till

2010-06-23T08:57:00.000-07:00

Ord. Det finns så många fina. Det är roligt att fundera över vissa formuleringar och det är en utmaning att försöka klura ut den rätta latinska böjningsformen.

Ibland finns de i överflöd. Orden alltså. Mellansonen pratar ständigt i telefonen just nu. Han pratar, pratar, pratar - timme efter timme. Det är fantastiskt. Jag minns att jag gjorde det själv när jag var yngre. När man sa till kompisen i luren: "Vänta lite, jag måste bre en macka" och så några timmar senare: "Vänta lite, jag måste gå på toa" och sen fortsatte man. Det var ju på den tiden telefoner var utrustade med sladd.. nu för tiden behöver man inte ens göra en paus för att bre mackor - det är bara att prata på.

Yngste sonen testar ord. "W:s mamma är amerikan". "Va? Nä, det är hon väl inte?" "Jomen, en sån där som inte äter kött".

Ibland finns det inga. Ord alltså. Eller så räcker de inte till. Och ibland är de väldigt svåra att säga. Läkarna på jobbet måste ibland ge de allra svåraste beskeden till patienter. Att de har cancer. Eller att den önskade bebisen i magen inte lever längre. Hur säger man sånt? Vilka ord väljer man? Och spelar orden någon roll eller är det tonfallet, blicken och handen på patientens axel som säger mest?

Igår kväll var jag med när en person sa förlåt. Förlåt, jag ber om ursäkt, det var inte meningen, det blev fel. Svårt. Men det blev bra.

När orden inte räcker till ,
när rösten ändå inte bär,
när det enda som finns kvar är tomhet,
då behöver jag dig.

När ingen kan dela min ångest,
när ingen står ut med mina tårar,
när allt som är kvar är bottenlös förtvivlan,
då behöver jag dig.

Ta emot min tystnad och mitt skrik.
Ta emot min vrede, min besvikelse, min sorg.
Ta emot det som ingen annan orkar bära.
Ta emot mig, Gud.
(ur Drottning Silvias bönbok)

Vägens riktning

2010-06-10T10:04:00.000-07:00

Känslorna pendlar mellan sorg och glädje, mellan saknad och lättnad. Jag undrar vad alla klasskamraterna gör, hur de har det, var de är.. Oroar mig lite, men är STOLT också. Vi klarade det! Tillsammans.

Är tillbaka på jobbet. Många har frågat mig hur det känns att vara tillbaka. Jag vet inte vad jag ska svara, vet inte hur det känns. Ska jag vara helt ärlig (och det ska jag väl) så känns det nog lite jobbigt. Som att jag aldrig var borta. Som om de här åren av studier inte betydde något. Men så är det ju inte. Jag har haft det så himla bra de här senaste fyra åren. Vilken fantastiskt resa jag har fått vara med om! Vilka otroligt coola, fina och roliga människor jag har mött! Jag är så tacksam..

Och naturligtvis finns det fina stunder på jobbet också. Det finns kaffe och skorpa kl 8.30, det finns sjukhusbibliotek som bara är att smita in på då och då, det finns sköterskor och sekreterare som kramar om mig och frågar hur jag har haft det, det finns läkare som inte har märkt att jag har varit borta, det finns skrattanfall i personalmatsalen och det finns förvirrade patienter som jag får chansen att hjälpa. Det finns människor och det finns liv. Allt kommer ordna sig, jag försöker lita på det.

Grip du mig, helige Ande, drabba mig låga klar.
Visa vägens riktning, ge mina frågor svar.
Rör vid mig helige Ande, rör vid mitt dolda jag.
Lär mig tro att Jesus leder mig varje dag.
Sporra mig, Helige Ande, gör du mig trygg och fri.
Ge mig tjänst och ansvar, låt mig till glädje bli.
Upplys mig, helige Ande, så att jag kan förstå:
Också nu gör Herren det som han gjorde då.
Jag har en uppgift att fylla, Kristus har bruk för mig!
Därför helige Ande, vill jag nu tacka dig.
(Ps 646)

Störst av allt är vännerna

2010-06-03T10:39:00.000-07:00

Bara det. Det räcker så idag.

Om resor

2010-05-31T10:48:00.000-07:00

Jag har varit i Berlin på klassresa. En rolig, blåsig, känslosam och intressant vecka. Dagarna fylldes med studiebesök, kultur, exposure och så lite shopping och lite öl också. Berlin är en häftig stad. Jag blev lite förvånad över hur berörd jag blev av att se alla dessa platser som jag bara hört om tidigare. Allt det hemska; kriget, judeutrotningen, muren. Alla dessa människor som dog eller separerades från varandra. Berlin och Tyskland har varit med om mycket hemskt. Men det känns som att de har rest sig ur det hela och att kampen, som fortfarande pågår, har gett mycket nytt. Det var en bra resa.

I klassrummet den här veckan summerar vi en annan resa; den resa som startade i augusti förra året och slutar nu på fredag. På olika sätt ska vi utvärdera det här året. Svårt. Jag vet inte någonting just nu. Bara att på fredag är det slut.

Utan dina andetag

2010-05-13T23:29:00.000-07:00

Vi ska på bröllop idag. Vi putsar skor och stryker skjortor. Vi knyter små tygpåsar med fågelfrön och vi tänker ut fyndiga skojtelegram att läsa upp. Jag fixar hår och målar naglar. Det är så mycket att göra att man nästan glömmer bort det.. vad det egentligen handlar om. Vi får vara med när J och P går fram till altaret och förenas i äktenskap. De älskar varandra och de vill vara tillsammans resten av livet. Det är ju coolt. Fantastiskt. Härligt. Jag knölar ner några pappersnäsdukar i min silverfärgade handväska, jag känner mig själv vid det här laget. Nu ska vi strax ge oss iväg. Ska bara knyta fyra slipsar först.

F vill att vi ska sjunga den här för brudparet. Vi får väl se. Det är i alla fall en av de allra finaste kärlekssångerna tycker jag.

Jag vet att du sover
känner värmen från din hud
bara lukten gör mej svag
men jag vågar inte väcka dej nu

Jag skulle ge dej
allting du pekar på
men bara när du inte hör
vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och genomskinlig grå
blir jag
utan dina andetag

Min klocka har stannat
under dina ögonlock
fladdrar drömmarna förbi
inuti är du fjäderlätt och vit

Och utan ett ljud
mitt hjärta i din hand
har jag tappat bort mitt språk
det fastnar i ditt hår

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
om du inte ser på
och genomskinlig grå
vad vore jag
utan dina andetag

Vad vore jag
utan dina andetag

(J.Berg)

Sök rätt på din tjänare

2010-02-28T01:30:00.000-08:00

"Jag har gått vilse som ett bortsprunget får. Sök rätt på din tjänare, ty jag har inte glömt dina bud." Psaltaren 119:176

På stranden i Viña del Mar hade någon skrivit bibelord på de stora stenarna längs strandpromenaden. Jag blev glad när jag såg det. Igår vaknade jag till nyheterna om jordbävningen i Chile. Det blev en orolig och sorgsen dag. Oron släppte lite när vi fick kontakt med dem vi känner men sorgsenheten över det som har hänt i landet kvarstår. Jag tror det känns extra jobbigt eftersom det bara är drygt en månad sedan vi befann oss där. Jag hade nog inte tagit till mig det på samma sätt innan vi reste dit.
Nu ber jag för Chile och befolkningen. Ber för de som har avlidit på grund av jordbävningen och ber för de som nu får leva i förödelsen efter skalven.

Låt min bön nå fram till dig, rädda mig, som du har lovat.
Över mina läppar skall lovsång flöda, ty du lär mig dina stadgar.
Min mun skall besjunga ditt ord, ty alla dina bud är rättfärdiga.
Låt din hand bli mig till hjälp, ty jag har valt dina befallningar.
Jag längtar efter din räddning, Herre, din lag är min lust.
Låt mig leva för att prisa dig, låt dina lagar vara min hjälp.
Jag har gått vilse som ett bortsprunget får.
Sök rätt på din tjänare, ty jag har inte glömt dina bud.

..from the cross to the grave..

2010-02-03T12:31:00.000-08:00

En bild på "La Cruz del Tercer Milenio" i staden Coquimbo i Chile. Man kan åka upp i korset och i tvärbalken är det som ett museum. En otrolig utsikt är det förstås där uppe. Vid korsets fot ligger en kyrka. Jag tyckte om det här monumentet och dess omgivningar. Allt var så vackert. Så storslaget och blaffigt.. men ändå kunde man känna en känsla av intimitet och närhet. Svårt att förklara.

Vår långa resa till andra sidan jordklotet har vi nu bakom oss. Jag har ännu inte hunnit landa här hemma, inte hunnit tänka igenom allt som vi var med om. Men jag känner mig alltigenom glad när jag tänker på resan. Och det är fint.

"You came from heaven to earth, to show the way.

From the earth to the cross, my debt to pay.

From the cross to the grave, from the grave to the sky;

Lord, I lift your name on high."

Mitt hjärta är ett Betlehem

2009-12-18T02:12:00.000-08:00

Vad det är lätt att sköljas med i all julstress, i alla praktiska julförberedelser med klappar, mat och städning. Gå en stund i ett köpcentrum och du märker hur dina steg snabbas på och hur din blick scannar av borden med alla upplagda julklappsförslag; slipsar, badskum, mp3-spelare. Julskivorna går på repeat ute i butikerna och människor bär på kassar större än de själva och har alla en bekymrad rynka i pannan. Så även jag. Men jag har blivit lite lugnare. Jag försöker tänka på att stanna upp, att avsätta lite tid för stillhet och eftertanke. Inte alltid så lätt.

Men ändå, det finns hopp! Advent är en tid fylld av hopp och jag märker att jag känner av det mer och mer för varje år. Julkrubban som barnen och jag plockar fram varje år betyder mer och mer för mig - det som förr mest var en tradition, ytterligare en sak att göra, känns nu som en viktig och betydelsefull handling som ger mig glädje. När jag plockar fram det bruna, trästallet och får hjälp av barnen att bre ut den smuliga, trassliga halmen (hälften hamnar på golvet och vi trampar omkring med halmstrån i strumporna långt efter jul) så känns det verkligen som att jag förbereder frälsarens ankomst. Vi bereder ett stall, en plats, för att än en gång ta emot Jesusbarnet i våra liv.

Jag har jullov. Höstterminen är slut. Det har varit mycket i skolan och jag har inte hunnit tänka igenom allt än. Men just NU, just precis nu, när jag tänker på skolan och alla människor där så kan jag bara minnas roliga stunder. Jag minns skratt, vänskap, kramar och omtanke. Lustigt, för jag VET att jag har haft det otroligt jobbigt den här hösten också. Det kanske jag kommer tänka på senare, just nu är jag rätt nöjd med de här selektiva minnena.

"Mitt hjärta är ett Betlehem berett för gudabarnet, ett hem för dig min Gud."

Andra advent

2009-12-06T08:55:00.001-08:00

December. Kan inte bestämma mig hur jag mår egentligen. De flesta saker jag gör är roliga var för sig. Men det blir för mycket tillsammans. Vill helst av allt stänga av mobilen, strunta i mailen. Jag skulle vilja tillbringa hela december hemma. Inomhus. Göra pepparkakshus och konstiga skapelser av mossa. Läsa "Anne på Grönkulla"-serien och lyssna på P1. Bara vara med mina barn och lyssna på vad de säger. Så skulle jag vilja ha det. I typ två månader.

Igår träffade jag kusinbarnen som nu är 6 månader. Det är alltid trevligt på våra släktmiddagar men sedan O och K kom till oss så känns det extra speciellt. Fina, fina killar. Lille K sov i min famn och jag viskade i hans öra: "Mitt lilla barn, min lilla himmelbit, jag tackar för att du har kommit hit."

Tillsammans är ett sätt att finnas till

2009-10-28T03:34:00.000-07:00

När jag var liten hade jag en skivspelare och en pärm med kanske 50 singelskivor. Det var min mammas gamla skivspelare och singlarna var från 50-talet och framåt. Skivsamlingen hade sedan fyllts på med några av mina Antita och Televinken-skivor, men annars var det bara äldre musik. Jag har inte tänkt på den där gamla spelaren på länge men igår hörde jag en sång på radion som förde mig tillbaka till mitt flickrum med heltäckningsmattan och skivspelaren. "Tillsammans är ett sätt att finnas till" med Lill Lindfors. Jag minns det plötsligt så tydligt. Hur jag satt i skräddarställning på golvet och bläddrade och valde bland singlarna. Jag hade musik av Thore Skogman ("Tre dar i buren", "Vilda Matilda"), Gunnar Wiklund (", Tala närmre, håll telefon intill din mun"), Lill-Babs.. åh, jag måste fråga mina föräldrar om skivorna finns kvar.

Vad konstigt det är med saker som man tror att man har glömt och sedan minns man alltihop glasklart. Jag minns mitt rum så tydligt nu. Varenda liten rosa prydnadsgrej och hur jag hade ordnat det i skrivbordslådorna. Jag minns hur mina gosedjur skulle ligga på sängen, uppradade i en speciell ordning, samma hela tiden. Jag minns min aftonbön där jag varje kväll rabblade upp namnen på alla mina släktingar och vänner, i samma ordning. När jag gick hemifrån sa jag alltid hejdå till katten på exakt samma sätt varje gång och när jag gick till skolan var jag tvungen att trampa på en speciell sten på gångvägen. Vad hände egentligen med det där ordningssinnet?? Eller tvångsbeteendet om man så vill. Det verkar ha gått över lite grand. Jag kan sakna den där flickan vid skivspelaren och jag känner en stor ömhet för henne.

Denna dagen - ett liv..

2009-10-05T14:28:00.000-07:00

Såsom rubriken lyder har jag tänkt flera gånger idag. Vissa dagar tycks bara rulla på och man kan efter ett tag inte skilja dem ifrån varandra. Men den här dagen kommer jag bland annat att minnas som en dag med flera bra samtal och många olika tankar. Jag har haft en medvetenhet idag som jag tyvärr inte alltid har. En av eftermiddagstimmarna tillbringade jag på ett väldigt mysigt café på söder där jag också kände den här medvetenheten om allt som pågick och allt jag kände. Låter flummigt kanske. Som avslut på dagen; hemgruppen "Himmelriket".. ja, vad kan man säga.. det är ett passande namn på gruppen. Vi åt äppelpaj och samtalade om vår bild av Jesus. I gruppen finns det en öppenhet för skratt och tårar, för tro och tvivel. Inga tankar är för små och inga ord är för stora.

Oändlig nåd mig herren gav och än idag mig ger.

2009-10-02T11:04:00.000-07:00

Fredag igen. En vecka till ända. Den här veckan har sannerligen bjudit på en salig blanding av ämnen och händelser. I skolan har vi arbetat med Bibeln på olika sätt; "Befriande Bibelläsning" - häftigt och nytt, med inslag av sydamerikanskt tänkande. "Bibelstudier" - snabb genomgång av evangelierna, många namn och många årtal (som läraren sa; "tappa inte pennan, då missar ni 300 år"). Men vi har inte bara koncentrerat oss på den helige skrift utan även på vår heliga grupp; konflikthantering, grupprocesser, strategiskt tänkande. Nyttigt och roligt.

Nu är kvällen sen men huset är fullt. På övervåningen spelar 15-åringen tv-spel med fyra kompisar. Småbrorsorna får visst hänga på de också. Jag njuter av stöket och deras högljudda vrål när de gör mål i fotbollsspelet. Det är en lycka och en nåd att vara omgiven av barn och ungdomar. Faktiskt kan jag även tänka det när jag samlar ihop blöta handdukar från golven i deras rum eller betalar mobiltelefonräkningar som överstigit gränsen med flera hundralappar. Jag vet att det inte är bra (ur en ren barnuppfostringssynpunkt) men jag kan ändå känna mig lyckligt lottad över att de här barnen finns hos mig och jag känner att det är en ynnest att det är just JAG som får leva tillsammans med de här fina, roliga (och högljudda) människorna.

I morgon får jag vara med om ytterligare en nådegåva - jag ska få bära fram Lille O till dopet. Jag har köpt en sån fin bok till honom (den skulle hemskt gärna få stå kvar här i min bokhylla) som heter "Hej Gud! Är du där?". En andaktsbok för barn. Jag har smygläst den. Längtar tills jag får möjlighet att läsa ur den för Lille O.

En vän
"Jag blir så glad när du ställer frågor", säger Gud.
"Det är så du lär dig. Tjata på mig tills jag svarar.
Håll fast vid mig vad du än gör. Du är mitt barn.
Jag kommer aldrig att vända dig ryggen,
hur svåra frågor du än ställer.
Jag är din vän. Och med sin vän kan man tala
öppet om allt."
( inspirerat av Luk 18:1-8)

When you´re in Rome..

2009-09-23T00:31:00.000-07:00

Har besökt den eviga staden. Jag trodde nog att det skulle kännas mer än det gjorde. Mer heligt kanske. Större kanske. Eller rättare sagt, jag trodde att den kristna historiens vingslag skulle fladdra mer omkring mig. Att Petrus och Paulus skulle knacka mig på axeln och svepa mig med i en uppenbarelse. Men nej. Snarare kände jag mig stundvis som på en katolsk, kitchig loppmarknad med guldiga ikoner, bling-bling och radband i plast och strass. Visst var Peterskyrkan mäktig och visst fascinerades jag av byggnadskonsten, men helighet??

Därmed inte sagt att resan var misslyckad. Inte alls. Kärlek. Gemenskap. Fotboll. Upptäckarglädje. Espresso. Vespor. Skratt. Det är heligt det med. Sannerligen.

"Se mig, sa jag. Hör mig, sa jag. Känn mig. Det måste ut för att hitta in. Jag tror det svajar i min själ. Du som reser mig. Se mig, hör mig, känn mig." (Lars Winnerbäck. Ny skiva. Underbar.)

Din är dagen

2009-09-12T00:47:00.000-07:00

Fjärde skolveckan avklarad. Alla de praktiska problem som fullkomligt överväldigade mig den första tiden har på något sätt krympt ihop till.. ja, till något mindre problem i alla fall. Löser man en sak i taget så fungerar det ju, det är när man ser det som ett gigantiskt berg av omöjligheter som man börjar panikandas och bara vill lägga sig i fosterställning under täcket och glömma allt.

Men nu kan jag tänka tillbaka på veckans fina stunder och samtidigt se fram emot ännu fler. Jag ser fram emot gudstjänsten som vi arbetar med tillsammans, jag ser fram emot fler stunder av bokprat (då jag INTE ska välja en bok som river och sliter i mig och som jag inte ens kan börja prata om utan att gråta), jag ser fram emot luncher och fikastunder med prat och skratt. Men jag förstår också att detta inte bara blir ett år med solsken. Vi är så olika varandra. Gruppdynamik är spännande saker. Detta med roller, roller som vi får eller tar på oss, och som sedan är svårt att förändra. Men vi är alla människor med djup och rymd och vi är mer än våra synliga roller. Det gäller för mig att inte glömma bort det. Att inte vara för snar med att döma.

Nu är det dags för melodikrysset. För övrigt ska jag idag måla en vägg, skjutsa barn till kalas och fotbollsmatcher, pussa på Lille O:s fina kinder och slutligen dansa till schlagerlåtar hela natten. Låter som en fin och kontrastrik dag.

"Gud, din är dagen. Jag är din." (Om jag minns rätt är det här biskop Carolines snabba morgonbön. Minns jag fel så är det min.)

Din andes ledning

2009-08-21T02:13:00.001-07:00

Mycket nytt nu. Ny skola för mig. Det innebär ett nytt slags familjeliv, dvs ett där jag inte gör något och någon annan gör allt. Jag borde inte ha det så jobbigt. Jag borde känna att allt är splendid och att jag till hundra procent kan koncentrera mig på min utbildning, min klass, mina uppgifter. Men det går inte.. jag våndas, jag gråter, jag bryter ihop inför allt och alla, jag tillbringar många timmar med att tycka oerhört synd om mig själv och om min familj... Jag hoppas att jag vänjer mig. Jag hoppas att detta går bra. För så här jobbigt borde det inte vara. Och samtidigt, i allt det krångliga, en enkelhet och en glädje över att få vara i ett sammanhang där tron får ta plats. Att få börja dagen med att sjunga en lovpsalm, att få gå på middagsbön innan lunch. Det är stort. Det ger kraft.

"Gud, låt oss känna din andes ledning, så att vi vet att din väg vi går. Låt elden brinna i våra hjärtan, till dess vi målet når." (Psalm 89)

Sorg och glädje

2009-08-03T04:42:00.000-07:00

Jag är glad att jag har lätt att bli berörd av saker och ting. Det krävs oerhört lite för att jag ska börja gråta och lika lite för att jag ska börja skratta. Idag började jag dagen med att läsa dödsannonserna i DN, som många mornar. Tårar. Jag fortsatte med att lyssna på Alex Schulmans sommarprogram i P1. Underbart vackert och rörande när han pratar om sin pappa och om sitt liv. Jag ligger på altangolvet i solen och lyssnar och tårarna droppar ned på trädäcket. Fint. Sedan måste jag vila mig från solen och går in och tittar på High School Musical 2 med sonen. Skrattar åt de naiva replikerna men inte bara för att de är löjliga utan för att de också ÄR lite roliga. Man behöver väl inte vara allvarlig jämt heller??

Denna ljuva sommartid

2009-07-09T07:33:00.000-07:00

Det är sommar. Jag går inte så mycket i kyrkan på sommaren och det är synd. Det känns att det är något som fattas mig. Men annars känns allt bra. Mycket ledig tid. Skratt med familjen. Kollar på High School Musical och försöker lära mig dansstegen tillsammans med 7-åringen. Går så där. I morgon España. Längtar.

Jag trivdes bättre i dina ögon..

2009-06-30T12:53:00.000-07:00

Det finns texter som går rätt in i hjärtat. Det finns verser som fastnar i huvudet och som dyker upp vid olika tillfällen. Det finns rader som tröstar, det finns formuleringar som oroar. Jag har en favoritförfattare, sångare, poet som skriver såna texter.

"Jag kan inte hjälpa dig upp, kan inte lysa upp den väg du springer. Jag kan inte vagga dig varm och lugn. Du har en annan röst, annan färg, ett annat land med andra klockor som ringer. Jag tar mig inte in i dina dunkla rum."

Ikväll var det också "musik i sommarkväll" men inte på samma sätt som i söndags. Ikväll var det några öl i ett hörn av Medborgarplatsen och en vän och hennes ipod. Vi hade varsin hörlur i örat och lyssnade på favoritsångerna och med andra örat lyssnade vi på varandras bekymmer och glädjeämnen. Underbart. En kväll att minnas länge.

"Jag hugger i sten. Jag tror att jag sakta börjar se en kontur. Några armar och ben. Jag jobbar mig inåt tills jag ser en figur".

Omsluten på alla sidor

2009-06-28T14:09:00.000-07:00

Musik i sommarkväll. Piano och trombon i en sommarvarm kyrka. Min vän B spelade otroligt vackert på flygeln och hon sa att hon var glad att jag kom. Jag är glad att jag gick dit och jag är glad att hon är min vän.
Större delen av dagen har annars spenderats på stranden. Jag smorde in barnen med solkräm, satte på dem t-shirtar och la handukar över deras axlar.. själv brände jag ryggen. Så går det. I morgon ska jag jobba, resten av familjen är ledig.

I kyrkan sjöng vi psalm 768: "Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand"

Oförglömligt

2009-06-27T02:25:00.000-07:00

Funderar mycket över grundkursen så här i efterhand. Känner ibland att jag vill skriva ned allt som hände, allt som sades.. jag bläddrar i mina anteckningar och känner att de är så röriga. Hur ska jag kunna komma ihåg allting som jag så gärna vill komma ihåg? Alla människor vi har fått möta och lyssna till. Alla bibelsamtal där tankarna har väckts. Alla skratt och alla tårar. Nej, det går inte att skriva ned.
Ett av de sista mötena på kursen var med Håkan S. En skäggig man i träskor som klev fram framför klassen och berättade om sina år i Palestina och om en gömd familj här i Sverige och om mycket annat. Han väckte många tankar om ekumenik, om en stor Gud, om en självmordsbombare med människokärlek.. Om några bastusamtal som han brukade ha med en muslimsk ledare och som avslutade alla deras samtal med; "Du tycker si, jag tycker så. Gud är större."
Kanske är grundkursen helt enkelt en känsla som jag får bära med mig? Kanske behöver jag inte minnas exakt vad som sades den där onsdagen i början av november? Helt sant är i alla fall att kursen har vidgat mitt hjärta och berikat mitt liv.

Sjukhuskyrkan

2009-06-26T11:38:00.000-07:00

Igår var jag på lunchmässa i sjukhuskyrkan. Tonerna från den första psalmen nådde mig där jag satt vid mitt skrivbord. Kände på en gång att jag ville gå dit. Har jobbat på sjukhuset i 9 år men aldrig varit inne i kyrkan. Jag smög in på mässan och satte mig längst bak. Det var ett väldigt litet rum. En präst, en dam som spelade keyboard och tre mässbesökare förutom jag. En känsla av hemmahörighet spred sig genom kroppen på mig. Jag har aldrig varit i den kyrkan, kände inte igen prästen eller någon annan i rummet men ändå.. jag kände mig hemma. Det var konstigt att ta emot bröd och vin när man samtidigt hörde plinget från sjukhushissen i korridoren. Lite som att två av mina världar krockade. Jag var glad att jag hade gått dit. Glad att kyrkan finns överallt. Min kyrka.

Sinnesro och acceptans

2009-06-17T08:35:00.000-07:00

Bra och dålig dag. Bra för att det var första dan på gamla jobbet. Har inte jobbat sen i julas och det var roligt att träffa alla igen. Mycket prat och mycket kaffe. Men lite nytta hann jag väl göra också. Dålig för att en tanke svider och bränner. En olustig situation som jag inte direkt kan göra något åt. "Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra." Eller kanske KAN jag göra något åt det.. jag vet inte. Orkar inte. Får låta det vara några dagar. I alla fall.. bra och dålig dag.

Lycka i en mailkorg

2009-06-16T02:07:00.000-07:00

Mailkorgen fylls av fina mail från kurskamrater med separationsångest. Härligt. Jag fylls av glädje och tacksamhet. Gud omsluter mig på alla sidor. Han känner mina tankar innan jag har formulerat dem för mig själv ens.

Alltid större

2009-06-15T02:43:00.000-07:00

Min väg till kyrkan.. hur ser den ut? Jag vet inte riktigt var den startade och jag vet nog inte heller hur den slutar. Men jag vet att jag har börjat gå och att det är med glädjefyllda steg jag vandrar. Sändningsmässa igår - bibelord utvalt till var och en, psalmer som talade exakt till oss och tal från våra lärare som orsakade tårar och skratt. Idag känns det tomt och vemodigt att kursen är slut, det har varit ett underbart år och jag är så GLAD att jag har fått chansen att lära känna alla dessa människor.

Mitt bibelord var från Psaltaren 139: "Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand."