Har besökt den eviga staden. Jag trodde nog att det skulle kännas mer än det gjorde. Mer heligt kanske. Större kanske. Eller rättare sagt, jag trodde att den kristna historiens vingslag skulle fladdra mer omkring mig. Att Petrus och Paulus skulle knacka mig på axeln och svepa mig med i en uppenbarelse. Men nej. Snarare kände jag mig stundvis som på en katolsk, kitchig loppmarknad med guldiga ikoner, bling-bling och radband i plast och strass. Visst var Peterskyrkan mäktig och visst fascinerades jag av byggnadskonsten, men helighet??
Därmed inte sagt att resan var misslyckad. Inte alls. Kärlek. Gemenskap. Fotboll. Upptäckarglädje. Espresso. Vespor. Skratt. Det är heligt det med. Sannerligen.
"Se mig, sa jag. Hör mig, sa jag. Känn mig. Det måste ut för att hitta in. Jag tror det svajar i min själ. Du som reser mig. Se mig, hör mig, känn mig." (Lars Winnerbäck. Ny skiva. Underbar.)
onsdag 23 september 2009
lördag 12 september 2009
Din är dagen
Fjärde skolveckan avklarad. Alla de praktiska problem som fullkomligt överväldigade mig den första tiden har på något sätt krympt ihop till.. ja, till något mindre problem i alla fall. Löser man en sak i taget så fungerar det ju, det är när man ser det som ett gigantiskt berg av omöjligheter som man börjar panikandas och bara vill lägga sig i fosterställning under täcket och glömma allt.
Men nu kan jag tänka tillbaka på veckans fina stunder och samtidigt se fram emot ännu fler. Jag ser fram emot gudstjänsten som vi arbetar med tillsammans, jag ser fram emot fler stunder av bokprat (då jag INTE ska välja en bok som river och sliter i mig och som jag inte ens kan börja prata om utan att gråta), jag ser fram emot luncher och fikastunder med prat och skratt. Men jag förstår också att detta inte bara blir ett år med solsken. Vi är så olika varandra. Gruppdynamik är spännande saker. Detta med roller, roller som vi får eller tar på oss, och som sedan är svårt att förändra. Men vi är alla människor med djup och rymd och vi är mer än våra synliga roller. Det gäller för mig att inte glömma bort det. Att inte vara för snar med att döma.
Nu är det dags för melodikrysset. För övrigt ska jag idag måla en vägg, skjutsa barn till kalas och fotbollsmatcher, pussa på Lille O:s fina kinder och slutligen dansa till schlagerlåtar hela natten. Låter som en fin och kontrastrik dag.
"Gud, din är dagen. Jag är din." (Om jag minns rätt är det här biskop Carolines snabba morgonbön. Minns jag fel så är det min.)
Men nu kan jag tänka tillbaka på veckans fina stunder och samtidigt se fram emot ännu fler. Jag ser fram emot gudstjänsten som vi arbetar med tillsammans, jag ser fram emot fler stunder av bokprat (då jag INTE ska välja en bok som river och sliter i mig och som jag inte ens kan börja prata om utan att gråta), jag ser fram emot luncher och fikastunder med prat och skratt. Men jag förstår också att detta inte bara blir ett år med solsken. Vi är så olika varandra. Gruppdynamik är spännande saker. Detta med roller, roller som vi får eller tar på oss, och som sedan är svårt att förändra. Men vi är alla människor med djup och rymd och vi är mer än våra synliga roller. Det gäller för mig att inte glömma bort det. Att inte vara för snar med att döma.
Nu är det dags för melodikrysset. För övrigt ska jag idag måla en vägg, skjutsa barn till kalas och fotbollsmatcher, pussa på Lille O:s fina kinder och slutligen dansa till schlagerlåtar hela natten. Låter som en fin och kontrastrik dag.
"Gud, din är dagen. Jag är din." (Om jag minns rätt är det här biskop Carolines snabba morgonbön. Minns jag fel så är det min.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
