När orden inte räcker till

Ord. Det finns så många fina. Det är roligt att fundera över vissa formuleringar och det är en utmaning att försöka klura ut den rätta latinska böjningsformen.

Ibland finns de i överflöd. Orden alltså. Mellansonen pratar ständigt i telefonen just nu. Han pratar, pratar, pratar - timme efter timme. Det är fantastiskt. Jag minns att jag gjorde det själv när jag var yngre. När man sa till kompisen i luren: "Vänta lite, jag måste bre en macka" och så några timmar senare: "Vänta lite, jag måste gå på toa" och sen fortsatte man. Det var ju på den tiden telefoner var utrustade med sladd.. nu för tiden behöver man inte ens göra en paus för att bre mackor - det är bara att prata på.

Yngste sonen testar ord. "W:s mamma är amerikan". "Va? Nä, det är hon väl inte?" "Jomen, en sån där som inte äter kött".

Ibland finns det inga. Ord alltså. Eller så räcker de inte till. Och ibland är de väldigt svåra att säga. Läkarna på jobbet måste ibland ge de allra svåraste beskeden till patienter. Att de har cancer. Eller att den önskade bebisen i magen inte lever längre. Hur säger man sånt? Vilka ord väljer man? Och spelar orden någon roll eller är det tonfallet, blicken och handen på patientens axel som säger mest?

Igår kväll var jag med när en person sa förlåt. Förlåt, jag ber om ursäkt, det var inte meningen, det blev fel. Svårt. Men det blev bra.

När orden inte räcker till ,
när rösten ändå inte bär,
när det enda som finns kvar är tomhet,
då behöver jag dig.

När ingen kan dela min ångest,
när ingen står ut med mina tårar,
när allt som är kvar är bottenlös förtvivlan,
då behöver jag dig.

Ta emot min tystnad och mitt skrik.
Ta emot min vrede, min besvikelse, min sorg.
Ta emot det som ingen annan orkar bära.
Ta emot mig, Gud.
(ur Drottning Silvias bönbok)

Vägens riktning

Känslorna pendlar mellan sorg och glädje, mellan saknad och lättnad. Jag undrar vad alla klasskamraterna gör, hur de har det, var de är.. Oroar mig lite, men är STOLT också. Vi klarade det! Tillsammans.

Är tillbaka på jobbet. Många har frågat mig hur det känns att vara tillbaka. Jag vet inte vad jag ska svara, vet inte hur det känns. Ska jag vara helt ärlig (och det ska jag väl) så känns det nog lite jobbigt. Som att jag aldrig var borta. Som om de här åren av studier inte betydde något. Men så är det ju inte. Jag har haft det så himla bra de här senaste fyra åren. Vilken fantastiskt resa jag har fått vara med om! Vilka otroligt coola, fina och roliga människor jag har mött! Jag är så tacksam..

Och naturligtvis finns det fina stunder på jobbet också. Det finns kaffe och skorpa kl 8.30, det finns sjukhusbibliotek som bara är att smita in på då och då, det finns sköterskor och sekreterare som kramar om mig och frågar hur jag har haft det, det finns läkare som inte har märkt att jag har varit borta, det finns skrattanfall i personalmatsalen och det finns förvirrade patienter som jag får chansen att hjälpa. Det finns människor och det finns liv. Allt kommer ordna sig, jag försöker lita på det.


Grip du mig, helige Ande, drabba mig låga klar.
Visa vägens riktning, ge mina frågor svar.
Rör vid mig helige Ande, rör vid mitt dolda jag.
Lär mig tro att Jesus leder mig varje dag.
Sporra mig, Helige Ande, gör du mig trygg och fri.
Ge mig tjänst och ansvar, låt mig till glädje bli.
Upplys mig, helige Ande, så att jag kan förstå:
Också nu gör Herren det som han gjorde då.
Jag har en uppgift att fylla, Kristus har bruk för mig!
Därför helige Ande, vill jag nu tacka dig.
(Ps 646)

Störst av allt är vännerna

Bara det. Det räcker så idag.