Mitt hjärta är ett Betlehem

Vad det är lätt att sköljas med i all julstress, i alla praktiska julförberedelser med klappar, mat och städning. Gå en stund i ett köpcentrum och du märker hur dina steg snabbas på och hur din blick scannar av borden med alla upplagda julklappsförslag; slipsar, badskum, mp3-spelare. Julskivorna går på repeat ute i butikerna och människor bär på kassar större än de själva och har alla en bekymrad rynka i pannan. Så även jag. Men jag har blivit lite lugnare. Jag försöker tänka på att stanna upp, att avsätta lite tid för stillhet och eftertanke. Inte alltid så lätt.

Men ändå, det finns hopp! Advent är en tid fylld av hopp och jag märker att jag känner av det mer och mer för varje år. Julkrubban som barnen och jag plockar fram varje år betyder mer och mer för mig - det som förr mest var en tradition, ytterligare en sak att göra, känns nu som en viktig och betydelsefull handling som ger mig glädje. När jag plockar fram det bruna, trästallet och får hjälp av barnen att bre ut den smuliga, trassliga halmen (hälften hamnar på golvet och vi trampar omkring med halmstrån i strumporna långt efter jul) så känns det verkligen som att jag förbereder frälsarens ankomst. Vi bereder ett stall, en plats, för att än en gång ta emot Jesusbarnet i våra liv.

Jag har jullov. Höstterminen är slut. Det har varit mycket i skolan och jag har inte hunnit tänka igenom allt än. Men just NU, just precis nu, när jag tänker på skolan och alla människor där så kan jag bara minnas roliga stunder. Jag minns skratt, vänskap, kramar och omtanke. Lustigt, för jag VET att jag har haft det otroligt jobbigt den här hösten också. Det kanske jag kommer tänka på senare, just nu är jag rätt nöjd med de här selektiva minnena.

"Mitt hjärta är ett Betlehem berett för gudabarnet, ett hem för dig min Gud."

Andra advent

December. Kan inte bestämma mig hur jag mår egentligen. De flesta saker jag gör är roliga var för sig. Men det blir för mycket tillsammans. Vill helst av allt stänga av mobilen, strunta i mailen. Jag skulle vilja tillbringa hela december hemma. Inomhus. Göra pepparkakshus och konstiga skapelser av mossa. Läsa "Anne på Grönkulla"-serien och lyssna på P1. Bara vara med mina barn och lyssna på vad de säger. Så skulle jag vilja ha det. I typ två månader.

Igår träffade jag kusinbarnen som nu är 6 månader. Det är alltid trevligt på våra släktmiddagar men sedan O och K kom till oss så känns det extra speciellt. Fina, fina killar. Lille K sov i min famn och jag viskade i hans öra: "Mitt lilla barn, min lilla himmelbit, jag tackar för att du har kommit hit."

Tillsammans är ett sätt att finnas till

När jag var liten hade jag en skivspelare och en pärm med kanske 50 singelskivor. Det var min mammas gamla skivspelare och singlarna var från 50-talet och framåt. Skivsamlingen hade sedan fyllts på med några av mina Antita och Televinken-skivor, men annars var det bara äldre musik. Jag har inte tänkt på den där gamla spelaren på länge men igår hörde jag en sång på radion som förde mig tillbaka till mitt flickrum med heltäckningsmattan och skivspelaren. "Tillsammans är ett sätt att finnas till" med Lill Lindfors. Jag minns det plötsligt så tydligt. Hur jag satt i skräddarställning på golvet och bläddrade och valde bland singlarna. Jag hade musik av Thore Skogman ("Tre dar i buren", "Vilda Matilda"), Gunnar Wiklund (", Tala närmre, håll telefon intill din mun"), Lill-Babs.. åh, jag måste fråga mina föräldrar om skivorna finns kvar.

Vad konstigt det är med saker som man tror att man har glömt och sedan minns man alltihop glasklart. Jag minns mitt rum så tydligt nu. Varenda liten rosa prydnadsgrej och hur jag hade ordnat det i skrivbordslådorna. Jag minns hur mina gosedjur skulle ligga på sängen, uppradade i en speciell ordning, samma hela tiden. Jag minns min aftonbön där jag varje kväll rabblade upp namnen på alla mina släktingar och vänner, i samma ordning. När jag gick hemifrån sa jag alltid hejdå till katten på exakt samma sätt varje gång och när jag gick till skolan var jag tvungen att trampa på en speciell sten på gångvägen. Vad hände egentligen med det där ordningssinnet?? Eller tvångsbeteendet om man så vill. Det verkar ha gått över lite grand. Jag kan sakna den där flickan vid skivspelaren och jag känner en stor ömhet för henne.

Denna dagen - ett liv..

Såsom rubriken lyder har jag tänkt flera gånger idag. Vissa dagar tycks bara rulla på och man kan efter ett tag inte skilja dem ifrån varandra. Men den här dagen kommer jag bland annat att minnas som en dag med flera bra samtal och många olika tankar. Jag har haft en medvetenhet idag som jag tyvärr inte alltid har. En av eftermiddagstimmarna tillbringade jag på ett väldigt mysigt café på söder där jag också kände den här medvetenheten om allt som pågick och allt jag kände. Låter flummigt kanske. Som avslut på dagen; hemgruppen "Himmelriket".. ja, vad kan man säga.. det är ett passande namn på gruppen. Vi åt äppelpaj och samtalade om vår bild av Jesus. I gruppen finns det en öppenhet för skratt och tårar, för tro och tvivel. Inga tankar är för små och inga ord är för stora.

Oändlig nåd mig herren gav och än idag mig ger.

Fredag igen. En vecka till ända. Den här veckan har sannerligen bjudit på en salig blanding av ämnen och händelser. I skolan har vi arbetat med Bibeln på olika sätt; "Befriande Bibelläsning" - häftigt och nytt, med inslag av sydamerikanskt tänkande. "Bibelstudier" - snabb genomgång av evangelierna, många namn och många årtal (som läraren sa; "tappa inte pennan, då missar ni 300 år"). Men vi har inte bara koncentrerat oss på den helige skrift utan även på vår heliga grupp; konflikthantering, grupprocesser, strategiskt tänkande. Nyttigt och roligt.

Nu är kvällen sen men huset är fullt. På övervåningen spelar 15-åringen tv-spel med fyra kompisar. Småbrorsorna får visst hänga på de också. Jag njuter av stöket och deras högljudda vrål när de gör mål i fotbollsspelet. Det är en lycka och en nåd att vara omgiven av barn och ungdomar. Faktiskt kan jag även tänka det när jag samlar ihop blöta handdukar från golven i deras rum eller betalar mobiltelefonräkningar som överstigit gränsen med flera hundralappar. Jag vet att det inte är bra (ur en ren barnuppfostringssynpunkt) men jag kan ändå känna mig lyckligt lottad över att de här barnen finns hos mig och jag känner att det är en ynnest att det är just JAG som får leva tillsammans med de här fina, roliga (och högljudda) människorna.

I morgon får jag vara med om ytterligare en nådegåva - jag ska få bära fram Lille O till dopet. Jag har köpt en sån fin bok till honom (den skulle hemskt gärna få stå kvar här i min bokhylla) som heter "Hej Gud! Är du där?". En andaktsbok för barn. Jag har smygläst den. Längtar tills jag får möjlighet att läsa ur den för Lille O.

En vän
"Jag blir så glad när du ställer frågor", säger Gud.
"Det är så du lär dig. Tjata på mig tills jag svarar.
Håll fast vid mig vad du än gör. Du är mitt barn.
Jag kommer aldrig att vända dig ryggen,
hur svåra frågor du än ställer.
Jag är din vän. Och med sin vän kan man tala
öppet om allt."
( inspirerat av Luk 18:1-8)

When you´re in Rome..

Har besökt den eviga staden. Jag trodde nog att det skulle kännas mer än det gjorde. Mer heligt kanske. Större kanske. Eller rättare sagt, jag trodde att den kristna historiens vingslag skulle fladdra mer omkring mig. Att Petrus och Paulus skulle knacka mig på axeln och svepa mig med i en uppenbarelse. Men nej. Snarare kände jag mig stundvis som på en katolsk, kitchig loppmarknad med guldiga ikoner, bling-bling och radband i plast och strass. Visst var Peterskyrkan mäktig och visst fascinerades jag av byggnadskonsten, men helighet??

Därmed inte sagt att resan var misslyckad. Inte alls. Kärlek. Gemenskap. Fotboll. Upptäckarglädje. Espresso. Vespor. Skratt. Det är heligt det med. Sannerligen.

"Se mig, sa jag. Hör mig, sa jag. Känn mig. Det måste ut för att hitta in. Jag tror det svajar i min själ. Du som reser mig. Se mig, hör mig, känn mig." (Lars Winnerbäck. Ny skiva. Underbar.)

Din är dagen

Fjärde skolveckan avklarad. Alla de praktiska problem som fullkomligt överväldigade mig den första tiden har på något sätt krympt ihop till.. ja, till något mindre problem i alla fall. Löser man en sak i taget så fungerar det ju, det är när man ser det som ett gigantiskt berg av omöjligheter som man börjar panikandas och bara vill lägga sig i fosterställning under täcket och glömma allt.

Men nu kan jag tänka tillbaka på veckans fina stunder och samtidigt se fram emot ännu fler. Jag ser fram emot gudstjänsten som vi arbetar med tillsammans, jag ser fram emot fler stunder av bokprat (då jag INTE ska välja en bok som river och sliter i mig och som jag inte ens kan börja prata om utan att gråta), jag ser fram emot luncher och fikastunder med prat och skratt. Men jag förstår också att detta inte bara blir ett år med solsken. Vi är så olika varandra. Gruppdynamik är spännande saker. Detta med roller, roller som vi får eller tar på oss, och som sedan är svårt att förändra. Men vi är alla människor med djup och rymd och vi är mer än våra synliga roller. Det gäller för mig att inte glömma bort det. Att inte vara för snar med att döma.

Nu är det dags för melodikrysset. För övrigt ska jag idag måla en vägg, skjutsa barn till kalas och fotbollsmatcher, pussa på Lille O:s fina kinder och slutligen dansa till schlagerlåtar hela natten. Låter som en fin och kontrastrik dag.

"Gud, din är dagen. Jag är din." (Om jag minns rätt är det här biskop Carolines snabba morgonbön. Minns jag fel så är det min.)

Din andes ledning

Mycket nytt nu. Ny skola för mig. Det innebär ett nytt slags familjeliv, dvs ett där jag inte gör något och någon annan gör allt. Jag borde inte ha det så jobbigt. Jag borde känna att allt är splendid och att jag till hundra procent kan koncentrera mig på min utbildning, min klass, mina uppgifter. Men det går inte.. jag våndas, jag gråter, jag bryter ihop inför allt och alla, jag tillbringar många timmar med att tycka oerhört synd om mig själv och om min familj... Jag hoppas att jag vänjer mig. Jag hoppas att detta går bra. För så här jobbigt borde det inte vara. Och samtidigt, i allt det krångliga, en enkelhet och en glädje över att få vara i ett sammanhang där tron får ta plats. Att få börja dagen med att sjunga en lovpsalm, att få gå på middagsbön innan lunch. Det är stort. Det ger kraft.

"Gud, låt oss känna din andes ledning, så att vi vet att din väg vi går. Låt elden brinna i våra hjärtan, till dess vi målet når." (Psalm 89)

Sorg och glädje

Jag är glad att jag har lätt att bli berörd av saker och ting. Det krävs oerhört lite för att jag ska börja gråta och lika lite för att jag ska börja skratta. Idag började jag dagen med att läsa dödsannonserna i DN, som många mornar. Tårar. Jag fortsatte med att lyssna på Alex Schulmans sommarprogram i P1. Underbart vackert och rörande när han pratar om sin pappa och om sitt liv. Jag ligger på altangolvet i solen och lyssnar och tårarna droppar ned på trädäcket. Fint. Sedan måste jag vila mig från solen och går in och tittar på High School Musical 2 med sonen. Skrattar åt de naiva replikerna men inte bara för att de är löjliga utan för att de också ÄR lite roliga. Man behöver väl inte vara allvarlig jämt heller??

Denna ljuva sommartid

Det är sommar. Jag går inte så mycket i kyrkan på sommaren och det är synd. Det känns att det är något som fattas mig. Men annars känns allt bra. Mycket ledig tid. Skratt med familjen. Kollar på High School Musical och försöker lära mig dansstegen tillsammans med 7-åringen. Går så där. I morgon España. Längtar.

Jag trivdes bättre i dina ögon..

Det finns texter som går rätt in i hjärtat. Det finns verser som fastnar i huvudet och som dyker upp vid olika tillfällen. Det finns rader som tröstar, det finns formuleringar som oroar. Jag har en favoritförfattare, sångare, poet som skriver såna texter.

"Jag kan inte hjälpa dig upp, kan inte lysa upp den väg du springer. Jag kan inte vagga dig varm och lugn. Du har en annan röst, annan färg, ett annat land med andra klockor som ringer. Jag tar mig inte in i dina dunkla rum."

Ikväll var det också "musik i sommarkväll" men inte på samma sätt som i söndags. Ikväll var det några öl i ett hörn av Medborgarplatsen och en vän och hennes ipod. Vi hade varsin hörlur i örat och lyssnade på favoritsångerna och med andra örat lyssnade vi på varandras bekymmer och glädjeämnen. Underbart. En kväll att minnas länge.

"Jag hugger i sten. Jag tror att jag sakta börjar se en kontur. Några armar och ben. Jag jobbar mig inåt tills jag ser en figur".

Omsluten på alla sidor

Musik i sommarkväll. Piano och trombon i en sommarvarm kyrka. Min vän B spelade otroligt vackert på flygeln och hon sa att hon var glad att jag kom. Jag är glad att jag gick dit och jag är glad att hon är min vän.
Större delen av dagen har annars spenderats på stranden. Jag smorde in barnen med solkräm, satte på dem t-shirtar och la handukar över deras axlar.. själv brände jag ryggen. Så går det. I morgon ska jag jobba, resten av familjen är ledig.

I kyrkan sjöng vi psalm 768: "Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand"

Oförglömligt

Funderar mycket över grundkursen så här i efterhand. Känner ibland att jag vill skriva ned allt som hände, allt som sades.. jag bläddrar i mina anteckningar och känner att de är så röriga. Hur ska jag kunna komma ihåg allting som jag så gärna vill komma ihåg? Alla människor vi har fått möta och lyssna till. Alla bibelsamtal där tankarna har väckts. Alla skratt och alla tårar. Nej, det går inte att skriva ned.
Ett av de sista mötena på kursen var med Håkan S. En skäggig man i träskor som klev fram framför klassen och berättade om sina år i Palestina och om en gömd familj här i Sverige och om mycket annat. Han väckte många tankar om ekumenik, om en stor Gud, om en självmordsbombare med människokärlek.. Om några bastusamtal som han brukade ha med en muslimsk ledare och som avslutade alla deras samtal med; "Du tycker si, jag tycker så. Gud är större."
Kanske är grundkursen helt enkelt en känsla som jag får bära med mig? Kanske behöver jag inte minnas exakt vad som sades den där onsdagen i början av november? Helt sant är i alla fall att kursen har vidgat mitt hjärta och berikat mitt liv.

Sjukhuskyrkan

Igår var jag på lunchmässa i sjukhuskyrkan. Tonerna från den första psalmen nådde mig där jag satt vid mitt skrivbord. Kände på en gång att jag ville gå dit. Har jobbat på sjukhuset i 9 år men aldrig varit inne i kyrkan. Jag smög in på mässan och satte mig längst bak. Det var ett väldigt litet rum. En präst, en dam som spelade keyboard och tre mässbesökare förutom jag. En känsla av hemmahörighet spred sig genom kroppen på mig. Jag har aldrig varit i den kyrkan, kände inte igen prästen eller någon annan i rummet men ändå.. jag kände mig hemma. Det var konstigt att ta emot bröd och vin när man samtidigt hörde plinget från sjukhushissen i korridoren. Lite som att två av mina världar krockade. Jag var glad att jag hade gått dit. Glad att kyrkan finns överallt. Min kyrka.

Sinnesro och acceptans

Bra och dålig dag. Bra för att det var första dan på gamla jobbet. Har inte jobbat sen i julas och det var roligt att träffa alla igen. Mycket prat och mycket kaffe. Men lite nytta hann jag väl göra också. Dålig för att en tanke svider och bränner. En olustig situation som jag inte direkt kan göra något åt. "Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra." Eller kanske KAN jag göra något åt det.. jag vet inte. Orkar inte. Får låta det vara några dagar. I alla fall.. bra och dålig dag.

Lycka i en mailkorg

Mailkorgen fylls av fina mail från kurskamrater med separationsångest. Härligt. Jag fylls av glädje och tacksamhet. Gud omsluter mig på alla sidor. Han känner mina tankar innan jag har formulerat dem för mig själv ens.

Alltid större

Min väg till kyrkan.. hur ser den ut? Jag vet inte riktigt var den startade och jag vet nog inte heller hur den slutar. Men jag vet att jag har börjat gå och att det är med glädjefyllda steg jag vandrar. Sändningsmässa igår - bibelord utvalt till var och en, psalmer som talade exakt till oss och tal från våra lärare som orsakade tårar och skratt. Idag känns det tomt och vemodigt att kursen är slut, det har varit ett underbart år och jag är så GLAD att jag har fått chansen att lära känna alla dessa människor.

Mitt bibelord var från Psaltaren 139: "Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand."