Amerikanska skvallertidningar. Strawberry daiquiri. Läskiga berg-och dalbanor i Orlando. Utsikten från Empire State building. Och för all del, utsikten på Miami beach :-)
Resan gav mersmak. På USA. På att resa överhuvudtaget. Vill bara vara hemma ett par dagar och tvätta, gosa med hunden och träffa några vänner. Sen vill jag packa och sticka iväg igen.
Men nu väntar några veckors jobbande. Det blir nog bra. Något nytt jobb blir det inte till hösten. Fick reda på det i en solstol i Florida. "Tyvärr, vi valde någon annan. Men det var nära. Och du behövs i kyrkan så fortsätt att söka jobb." Jag behövs i kyrkan. Jag har hört det förut. Kanske det. Men kanske behövs man på många ställen, inom många områden. Vi är många som är behövda. Svårt det där.
fredag 1 juli 2011
onsdag 18 maj 2011
Something good
Ibland känns allt bara för mycket. Allt som oftast kan jag tänka; vad håller jag på med egentligen? Hur kom det sig att jag har ANSVAR för andra människor? Jag som inte ens kan hålla ordning på mig själv.. och ÄR jag ens vuxen?
Ibland händer så mycket på en gång att jag inte hinner andas. Inte tänka. Ingenting. Jag får avsätta tid till att tänka. "I morgon ska jag inte lyssna på ljudbok i bilen utan bara tänka". "Ikväll går jag och lägger mig tidigt så jag hinner tänka lite innan jag somnar." Är det verkligen vettigt det här?
Men så sker det plötsligt.. en sån där stund när allt faller på plats. Det finns lagad mat på middagsbordet kl 18 (eller ja.. 19.30 då), barnen är sams och inga större katastrofer hotar. Jag känner att jag har lite kontroll helt enkelt. Mellansonen visar fram ett läxförhör som gick bra, äldste sonen berättar om fotbollsmatchen.. Jag sätter på en kanna kaffe och känner plötsligt för att nynna på den gamla Sound of Music-dängan; "Somewhere in my youth or childhood - I must have done something good..."
Ibland händer så mycket på en gång att jag inte hinner andas. Inte tänka. Ingenting. Jag får avsätta tid till att tänka. "I morgon ska jag inte lyssna på ljudbok i bilen utan bara tänka". "Ikväll går jag och lägger mig tidigt så jag hinner tänka lite innan jag somnar." Är det verkligen vettigt det här?
Men så sker det plötsligt.. en sån där stund när allt faller på plats. Det finns lagad mat på middagsbordet kl 18 (eller ja.. 19.30 då), barnen är sams och inga större katastrofer hotar. Jag känner att jag har lite kontroll helt enkelt. Mellansonen visar fram ett läxförhör som gick bra, äldste sonen berättar om fotbollsmatchen.. Jag sätter på en kanna kaffe och känner plötsligt för att nynna på den gamla Sound of Music-dängan; "Somewhere in my youth or childhood - I must have done something good..."
torsdag 12 augusti 2010
Sommaren
Känner mig lite dekadent den här sommaren. Har spenderat otaliga timmar i en solstol med böcker, korsord, radio och med en drink i handen. Känner mig som en figur i de romaner jag läser; som en kvinna i 50-talets USA kanske. Men hösten kommer allt närmare och med den - bot och bättring. Förhoppningsvis.
Det finaste i sommar har varit samtal med vänner. På olika sätt och på olika platser. Många lättsamma, roliga samtal men också många som gått mer på djupet och som tvingar mig till eftertanke. Jag har lyssnat på musik. Mycket. Flera fina konserter. Nya skivor. Barnens nedladdade ipod-musik.
Och barnen.. alltid fina på sommaren. Med skrubbsår från skateboarden och med solbrända armar. Syskonbråk som gör mig galen och det ständiga tjatet på att få vara ute längre på kvällarna. Tonåringen som åker och badar vid midnatt. Mellansonen som åker skateboard på gatorna på Söder. Yngste som utforskar sin omgivning och aldrig är på samma ställe mer än fem minuter.
Och sen jag.. jag vet inte riktigt var jag är någonstans. Har tappat bort mig på något vis.
Jag säger mysterium med min mun
men lever jag det?
ett skrattande mörker
och yrsel.
Jag säger evangelium med min mun
men lever jag det?
att gå på vattnet
till mötes."
(L Englund)
Det finaste i sommar har varit samtal med vänner. På olika sätt och på olika platser. Många lättsamma, roliga samtal men också många som gått mer på djupet och som tvingar mig till eftertanke. Jag har lyssnat på musik. Mycket. Flera fina konserter. Nya skivor. Barnens nedladdade ipod-musik.
Och barnen.. alltid fina på sommaren. Med skrubbsår från skateboarden och med solbrända armar. Syskonbråk som gör mig galen och det ständiga tjatet på att få vara ute längre på kvällarna. Tonåringen som åker och badar vid midnatt. Mellansonen som åker skateboard på gatorna på Söder. Yngste som utforskar sin omgivning och aldrig är på samma ställe mer än fem minuter.
Och sen jag.. jag vet inte riktigt var jag är någonstans. Har tappat bort mig på något vis.
Jag säger mysterium med min mun
men lever jag det?
ett skrattande mörker
och yrsel.
Jag säger evangelium med min mun
men lever jag det?
att gå på vattnet
till mötes."
(L Englund)
onsdag 23 juni 2010
När orden inte räcker till
Ord. Det finns så många fina. Det är roligt att fundera över vissa formuleringar och det är en utmaning att försöka klura ut den rätta latinska böjningsformen.
Ibland finns de i överflöd. Orden alltså. Mellansonen pratar ständigt i telefonen just nu. Han pratar, pratar, pratar - timme efter timme. Det är fantastiskt. Jag minns att jag gjorde det själv när jag var yngre. När man sa till kompisen i luren: "Vänta lite, jag måste bre en macka" och så några timmar senare: "Vänta lite, jag måste gå på toa" och sen fortsatte man. Det var ju på den tiden telefoner var utrustade med sladd.. nu för tiden behöver man inte ens göra en paus för att bre mackor - det är bara att prata på.
Yngste sonen testar ord. "W:s mamma är amerikan". "Va? Nä, det är hon väl inte?" "Jomen, en sån där som inte äter kött".
Ibland finns det inga. Ord alltså. Eller så räcker de inte till. Och ibland är de väldigt svåra att säga. Läkarna på jobbet måste ibland ge de allra svåraste beskeden till patienter. Att de har cancer. Eller att den önskade bebisen i magen inte lever längre. Hur säger man sånt? Vilka ord väljer man? Och spelar orden någon roll eller är det tonfallet, blicken och handen på patientens axel som säger mest?
Igår kväll var jag med när en person sa förlåt. Förlåt, jag ber om ursäkt, det var inte meningen, det blev fel. Svårt. Men det blev bra.
När orden inte räcker till ,
när rösten ändå inte bär,
när det enda som finns kvar är tomhet,
då behöver jag dig.
Ibland finns de i överflöd. Orden alltså. Mellansonen pratar ständigt i telefonen just nu. Han pratar, pratar, pratar - timme efter timme. Det är fantastiskt. Jag minns att jag gjorde det själv när jag var yngre. När man sa till kompisen i luren: "Vänta lite, jag måste bre en macka" och så några timmar senare: "Vänta lite, jag måste gå på toa" och sen fortsatte man. Det var ju på den tiden telefoner var utrustade med sladd.. nu för tiden behöver man inte ens göra en paus för att bre mackor - det är bara att prata på.
Yngste sonen testar ord. "W:s mamma är amerikan". "Va? Nä, det är hon väl inte?" "Jomen, en sån där som inte äter kött".
Ibland finns det inga. Ord alltså. Eller så räcker de inte till. Och ibland är de väldigt svåra att säga. Läkarna på jobbet måste ibland ge de allra svåraste beskeden till patienter. Att de har cancer. Eller att den önskade bebisen i magen inte lever längre. Hur säger man sånt? Vilka ord väljer man? Och spelar orden någon roll eller är det tonfallet, blicken och handen på patientens axel som säger mest?
Igår kväll var jag med när en person sa förlåt. Förlåt, jag ber om ursäkt, det var inte meningen, det blev fel. Svårt. Men det blev bra.
När orden inte räcker till ,
när rösten ändå inte bär,
när det enda som finns kvar är tomhet,
då behöver jag dig.
När ingen kan dela min ångest,
när ingen står ut med mina tårar,
när allt som är kvar är bottenlös förtvivlan,
då behöver jag dig.
Ta emot min tystnad och mitt skrik.
Ta emot min vrede, min besvikelse, min sorg.
Ta emot det som ingen annan orkar bära.
Ta emot mig, Gud.
(ur Drottning Silvias bönbok)
torsdag 10 juni 2010
Vägens riktning
Känslorna pendlar mellan sorg och glädje, mellan saknad och lättnad. Jag undrar vad alla klasskamraterna gör, hur de har det, var de är.. Oroar mig lite, men är STOLT också. Vi klarade det! Tillsammans.
Är tillbaka på jobbet. Många har frågat mig hur det känns att vara tillbaka. Jag vet inte vad jag ska svara, vet inte hur det känns. Ska jag vara helt ärlig (och det ska jag väl) så känns det nog lite jobbigt. Som att jag aldrig var borta. Som om de här åren av studier inte betydde något. Men så är det ju inte. Jag har haft det så himla bra de här senaste fyra åren. Vilken fantastiskt resa jag har fått vara med om! Vilka otroligt coola, fina och roliga människor jag har mött! Jag är så tacksam..
Och naturligtvis finns det fina stunder på jobbet också. Det finns kaffe och skorpa kl 8.30, det finns sjukhusbibliotek som bara är att smita in på då och då, det finns sköterskor och sekreterare som kramar om mig och frågar hur jag har haft det, det finns läkare som inte har märkt att jag har varit borta, det finns skrattanfall i personalmatsalen och det finns förvirrade patienter som jag får chansen att hjälpa. Det finns människor och det finns liv. Allt kommer ordna sig, jag försöker lita på det.
Grip du mig, helige Ande, drabba mig låga klar.
Visa vägens riktning, ge mina frågor svar.
Rör vid mig helige Ande, rör vid mitt dolda jag.
Lär mig tro att Jesus leder mig varje dag.
Sporra mig, Helige Ande, gör du mig trygg och fri.
Ge mig tjänst och ansvar, låt mig till glädje bli.
Upplys mig, helige Ande, så att jag kan förstå:
Också nu gör Herren det som han gjorde då.
Jag har en uppgift att fylla, Kristus har bruk för mig!
Därför helige Ande, vill jag nu tacka dig.
(Ps 646)
Är tillbaka på jobbet. Många har frågat mig hur det känns att vara tillbaka. Jag vet inte vad jag ska svara, vet inte hur det känns. Ska jag vara helt ärlig (och det ska jag väl) så känns det nog lite jobbigt. Som att jag aldrig var borta. Som om de här åren av studier inte betydde något. Men så är det ju inte. Jag har haft det så himla bra de här senaste fyra åren. Vilken fantastiskt resa jag har fått vara med om! Vilka otroligt coola, fina och roliga människor jag har mött! Jag är så tacksam..
Och naturligtvis finns det fina stunder på jobbet också. Det finns kaffe och skorpa kl 8.30, det finns sjukhusbibliotek som bara är att smita in på då och då, det finns sköterskor och sekreterare som kramar om mig och frågar hur jag har haft det, det finns läkare som inte har märkt att jag har varit borta, det finns skrattanfall i personalmatsalen och det finns förvirrade patienter som jag får chansen att hjälpa. Det finns människor och det finns liv. Allt kommer ordna sig, jag försöker lita på det.
Grip du mig, helige Ande, drabba mig låga klar.
Visa vägens riktning, ge mina frågor svar.
Rör vid mig helige Ande, rör vid mitt dolda jag.
Lär mig tro att Jesus leder mig varje dag.
Sporra mig, Helige Ande, gör du mig trygg och fri.
Ge mig tjänst och ansvar, låt mig till glädje bli.
Upplys mig, helige Ande, så att jag kan förstå:
Också nu gör Herren det som han gjorde då.
Jag har en uppgift att fylla, Kristus har bruk för mig!
Därför helige Ande, vill jag nu tacka dig.
(Ps 646)
torsdag 3 juni 2010
måndag 31 maj 2010
Om resor
Jag har varit i Berlin på klassresa. En rolig, blåsig, känslosam och intressant vecka. Dagarna fylldes med studiebesök, kultur, exposure och så lite shopping och lite öl också. Berlin är en häftig stad. Jag blev lite förvånad över hur berörd jag blev av att se alla dessa platser som jag bara hört om tidigare. Allt det hemska; kriget, judeutrotningen, muren. Alla dessa människor som dog eller separerades från varandra. Berlin och Tyskland har varit med om mycket hemskt. Men det känns som att de har rest sig ur det hela och att kampen, som fortfarande pågår, har gett mycket nytt. Det var en bra resa.
I klassrummet den här veckan summerar vi en annan resa; den resa som startade i augusti förra året och slutar nu på fredag. På olika sätt ska vi utvärdera det här året. Svårt. Jag vet inte någonting just nu. Bara att på fredag är det slut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
