Mitt hjärta är ett Betlehem

Vad det är lätt att sköljas med i all julstress, i alla praktiska julförberedelser med klappar, mat och städning. Gå en stund i ett köpcentrum och du märker hur dina steg snabbas på och hur din blick scannar av borden med alla upplagda julklappsförslag; slipsar, badskum, mp3-spelare. Julskivorna går på repeat ute i butikerna och människor bär på kassar större än de själva och har alla en bekymrad rynka i pannan. Så även jag. Men jag har blivit lite lugnare. Jag försöker tänka på att stanna upp, att avsätta lite tid för stillhet och eftertanke. Inte alltid så lätt.

Men ändå, det finns hopp! Advent är en tid fylld av hopp och jag märker att jag känner av det mer och mer för varje år. Julkrubban som barnen och jag plockar fram varje år betyder mer och mer för mig - det som förr mest var en tradition, ytterligare en sak att göra, känns nu som en viktig och betydelsefull handling som ger mig glädje. När jag plockar fram det bruna, trästallet och får hjälp av barnen att bre ut den smuliga, trassliga halmen (hälften hamnar på golvet och vi trampar omkring med halmstrån i strumporna långt efter jul) så känns det verkligen som att jag förbereder frälsarens ankomst. Vi bereder ett stall, en plats, för att än en gång ta emot Jesusbarnet i våra liv.

Jag har jullov. Höstterminen är slut. Det har varit mycket i skolan och jag har inte hunnit tänka igenom allt än. Men just NU, just precis nu, när jag tänker på skolan och alla människor där så kan jag bara minnas roliga stunder. Jag minns skratt, vänskap, kramar och omtanke. Lustigt, för jag VET att jag har haft det otroligt jobbigt den här hösten också. Det kanske jag kommer tänka på senare, just nu är jag rätt nöjd med de här selektiva minnena.

"Mitt hjärta är ett Betlehem berett för gudabarnet, ett hem för dig min Gud."

Andra advent

December. Kan inte bestämma mig hur jag mår egentligen. De flesta saker jag gör är roliga var för sig. Men det blir för mycket tillsammans. Vill helst av allt stänga av mobilen, strunta i mailen. Jag skulle vilja tillbringa hela december hemma. Inomhus. Göra pepparkakshus och konstiga skapelser av mossa. Läsa "Anne på Grönkulla"-serien och lyssna på P1. Bara vara med mina barn och lyssna på vad de säger. Så skulle jag vilja ha det. I typ två månader.

Igår träffade jag kusinbarnen som nu är 6 månader. Det är alltid trevligt på våra släktmiddagar men sedan O och K kom till oss så känns det extra speciellt. Fina, fina killar. Lille K sov i min famn och jag viskade i hans öra: "Mitt lilla barn, min lilla himmelbit, jag tackar för att du har kommit hit."