Jag trivdes bättre i dina ögon..

Det finns texter som går rätt in i hjärtat. Det finns verser som fastnar i huvudet och som dyker upp vid olika tillfällen. Det finns rader som tröstar, det finns formuleringar som oroar. Jag har en favoritförfattare, sångare, poet som skriver såna texter.

"Jag kan inte hjälpa dig upp, kan inte lysa upp den väg du springer. Jag kan inte vagga dig varm och lugn. Du har en annan röst, annan färg, ett annat land med andra klockor som ringer. Jag tar mig inte in i dina dunkla rum."

Ikväll var det också "musik i sommarkväll" men inte på samma sätt som i söndags. Ikväll var det några öl i ett hörn av Medborgarplatsen och en vän och hennes ipod. Vi hade varsin hörlur i örat och lyssnade på favoritsångerna och med andra örat lyssnade vi på varandras bekymmer och glädjeämnen. Underbart. En kväll att minnas länge.

"Jag hugger i sten. Jag tror att jag sakta börjar se en kontur. Några armar och ben. Jag jobbar mig inåt tills jag ser en figur".

Omsluten på alla sidor

Musik i sommarkväll. Piano och trombon i en sommarvarm kyrka. Min vän B spelade otroligt vackert på flygeln och hon sa att hon var glad att jag kom. Jag är glad att jag gick dit och jag är glad att hon är min vän.
Större delen av dagen har annars spenderats på stranden. Jag smorde in barnen med solkräm, satte på dem t-shirtar och la handukar över deras axlar.. själv brände jag ryggen. Så går det. I morgon ska jag jobba, resten av familjen är ledig.

I kyrkan sjöng vi psalm 768: "Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand"

Oförglömligt

Funderar mycket över grundkursen så här i efterhand. Känner ibland att jag vill skriva ned allt som hände, allt som sades.. jag bläddrar i mina anteckningar och känner att de är så röriga. Hur ska jag kunna komma ihåg allting som jag så gärna vill komma ihåg? Alla människor vi har fått möta och lyssna till. Alla bibelsamtal där tankarna har väckts. Alla skratt och alla tårar. Nej, det går inte att skriva ned.
Ett av de sista mötena på kursen var med Håkan S. En skäggig man i träskor som klev fram framför klassen och berättade om sina år i Palestina och om en gömd familj här i Sverige och om mycket annat. Han väckte många tankar om ekumenik, om en stor Gud, om en självmordsbombare med människokärlek.. Om några bastusamtal som han brukade ha med en muslimsk ledare och som avslutade alla deras samtal med; "Du tycker si, jag tycker så. Gud är större."
Kanske är grundkursen helt enkelt en känsla som jag får bära med mig? Kanske behöver jag inte minnas exakt vad som sades den där onsdagen i början av november? Helt sant är i alla fall att kursen har vidgat mitt hjärta och berikat mitt liv.

Sjukhuskyrkan

Igår var jag på lunchmässa i sjukhuskyrkan. Tonerna från den första psalmen nådde mig där jag satt vid mitt skrivbord. Kände på en gång att jag ville gå dit. Har jobbat på sjukhuset i 9 år men aldrig varit inne i kyrkan. Jag smög in på mässan och satte mig längst bak. Det var ett väldigt litet rum. En präst, en dam som spelade keyboard och tre mässbesökare förutom jag. En känsla av hemmahörighet spred sig genom kroppen på mig. Jag har aldrig varit i den kyrkan, kände inte igen prästen eller någon annan i rummet men ändå.. jag kände mig hemma. Det var konstigt att ta emot bröd och vin när man samtidigt hörde plinget från sjukhushissen i korridoren. Lite som att två av mina världar krockade. Jag var glad att jag hade gått dit. Glad att kyrkan finns överallt. Min kyrka.

Sinnesro och acceptans

Bra och dålig dag. Bra för att det var första dan på gamla jobbet. Har inte jobbat sen i julas och det var roligt att träffa alla igen. Mycket prat och mycket kaffe. Men lite nytta hann jag väl göra också. Dålig för att en tanke svider och bränner. En olustig situation som jag inte direkt kan göra något åt. "Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra." Eller kanske KAN jag göra något åt det.. jag vet inte. Orkar inte. Får låta det vara några dagar. I alla fall.. bra och dålig dag.

Lycka i en mailkorg

Mailkorgen fylls av fina mail från kurskamrater med separationsångest. Härligt. Jag fylls av glädje och tacksamhet. Gud omsluter mig på alla sidor. Han känner mina tankar innan jag har formulerat dem för mig själv ens.

Alltid större

Min väg till kyrkan.. hur ser den ut? Jag vet inte riktigt var den startade och jag vet nog inte heller hur den slutar. Men jag vet att jag har börjat gå och att det är med glädjefyllda steg jag vandrar. Sändningsmässa igår - bibelord utvalt till var och en, psalmer som talade exakt till oss och tal från våra lärare som orsakade tårar och skratt. Idag känns det tomt och vemodigt att kursen är slut, det har varit ett underbart år och jag är så GLAD att jag har fått chansen att lära känna alla dessa människor.

Mitt bibelord var från Psaltaren 139: "Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand."