Sommaren

Känner mig lite dekadent den här sommaren. Har spenderat otaliga timmar i en solstol med böcker, korsord, radio och med en drink i handen. Känner mig som en figur i de romaner jag läser; som en kvinna i 50-talets USA kanske. Men hösten kommer allt närmare och med den - bot och bättring. Förhoppningsvis.

Det finaste i sommar har varit samtal med vänner. På olika sätt och på olika platser. Många lättsamma, roliga samtal men också många som gått mer på djupet och som tvingar mig till eftertanke. Jag har lyssnat på musik. Mycket. Flera fina konserter. Nya skivor. Barnens nedladdade ipod-musik.

Och barnen.. alltid fina på sommaren. Med skrubbsår från skateboarden och med solbrända armar. Syskonbråk som gör mig galen och det ständiga tjatet på att få vara ute längre på kvällarna. Tonåringen som åker och badar vid midnatt. Mellansonen som åker skateboard på gatorna på Söder. Yngste som utforskar sin omgivning och aldrig är på samma ställe mer än fem minuter.

Och sen jag.. jag vet inte riktigt var jag är någonstans. Har tappat bort mig på något vis.

Jag säger mysterium med min mun
men lever jag det?
ett skrattande mörker
och yrsel.

Jag säger evangelium med min mun
men lever jag det?
att gå på vattnet
till mötes."

(L Englund)

När orden inte räcker till

Ord. Det finns så många fina. Det är roligt att fundera över vissa formuleringar och det är en utmaning att försöka klura ut den rätta latinska böjningsformen.

Ibland finns de i överflöd. Orden alltså. Mellansonen pratar ständigt i telefonen just nu. Han pratar, pratar, pratar - timme efter timme. Det är fantastiskt. Jag minns att jag gjorde det själv när jag var yngre. När man sa till kompisen i luren: "Vänta lite, jag måste bre en macka" och så några timmar senare: "Vänta lite, jag måste gå på toa" och sen fortsatte man. Det var ju på den tiden telefoner var utrustade med sladd.. nu för tiden behöver man inte ens göra en paus för att bre mackor - det är bara att prata på.

Yngste sonen testar ord. "W:s mamma är amerikan". "Va? Nä, det är hon väl inte?" "Jomen, en sån där som inte äter kött".

Ibland finns det inga. Ord alltså. Eller så räcker de inte till. Och ibland är de väldigt svåra att säga. Läkarna på jobbet måste ibland ge de allra svåraste beskeden till patienter. Att de har cancer. Eller att den önskade bebisen i magen inte lever längre. Hur säger man sånt? Vilka ord väljer man? Och spelar orden någon roll eller är det tonfallet, blicken och handen på patientens axel som säger mest?

Igår kväll var jag med när en person sa förlåt. Förlåt, jag ber om ursäkt, det var inte meningen, det blev fel. Svårt. Men det blev bra.

När orden inte räcker till ,
när rösten ändå inte bär,
när det enda som finns kvar är tomhet,
då behöver jag dig.

När ingen kan dela min ångest,
när ingen står ut med mina tårar,
när allt som är kvar är bottenlös förtvivlan,
då behöver jag dig.

Ta emot min tystnad och mitt skrik.
Ta emot min vrede, min besvikelse, min sorg.
Ta emot det som ingen annan orkar bära.
Ta emot mig, Gud.
(ur Drottning Silvias bönbok)

Vägens riktning

Känslorna pendlar mellan sorg och glädje, mellan saknad och lättnad. Jag undrar vad alla klasskamraterna gör, hur de har det, var de är.. Oroar mig lite, men är STOLT också. Vi klarade det! Tillsammans.

Är tillbaka på jobbet. Många har frågat mig hur det känns att vara tillbaka. Jag vet inte vad jag ska svara, vet inte hur det känns. Ska jag vara helt ärlig (och det ska jag väl) så känns det nog lite jobbigt. Som att jag aldrig var borta. Som om de här åren av studier inte betydde något. Men så är det ju inte. Jag har haft det så himla bra de här senaste fyra åren. Vilken fantastiskt resa jag har fått vara med om! Vilka otroligt coola, fina och roliga människor jag har mött! Jag är så tacksam..

Och naturligtvis finns det fina stunder på jobbet också. Det finns kaffe och skorpa kl 8.30, det finns sjukhusbibliotek som bara är att smita in på då och då, det finns sköterskor och sekreterare som kramar om mig och frågar hur jag har haft det, det finns läkare som inte har märkt att jag har varit borta, det finns skrattanfall i personalmatsalen och det finns förvirrade patienter som jag får chansen att hjälpa. Det finns människor och det finns liv. Allt kommer ordna sig, jag försöker lita på det.


Grip du mig, helige Ande, drabba mig låga klar.
Visa vägens riktning, ge mina frågor svar.
Rör vid mig helige Ande, rör vid mitt dolda jag.
Lär mig tro att Jesus leder mig varje dag.
Sporra mig, Helige Ande, gör du mig trygg och fri.
Ge mig tjänst och ansvar, låt mig till glädje bli.
Upplys mig, helige Ande, så att jag kan förstå:
Också nu gör Herren det som han gjorde då.
Jag har en uppgift att fylla, Kristus har bruk för mig!
Därför helige Ande, vill jag nu tacka dig.
(Ps 646)

Störst av allt är vännerna

Bara det. Det räcker så idag.

Om resor

Jag har varit i Berlin på klassresa. En rolig, blåsig, känslosam och intressant vecka. Dagarna fylldes med studiebesök, kultur, exposure och så lite shopping och lite öl också. Berlin är en häftig stad. Jag blev lite förvånad över hur berörd jag blev av att se alla dessa platser som jag bara hört om tidigare. Allt det hemska; kriget, judeutrotningen, muren. Alla dessa människor som dog eller separerades från varandra. Berlin och Tyskland har varit med om mycket hemskt. Men det känns som att de har rest sig ur det hela och att kampen, som fortfarande pågår, har gett mycket nytt. Det var en bra resa.

I klassrummet den här veckan summerar vi en annan resa; den resa som startade i augusti förra året och slutar nu på fredag. På olika sätt ska vi utvärdera det här året. Svårt. Jag vet inte någonting just nu. Bara att på fredag är det slut.

Utan dina andetag

Vi ska på bröllop idag. Vi putsar skor och stryker skjortor. Vi knyter små tygpåsar med fågelfrön och vi tänker ut fyndiga skojtelegram att läsa upp. Jag fixar hår och målar naglar. Det är så mycket att göra att man nästan glömmer bort det.. vad det egentligen handlar om. Vi får vara med när J och P går fram till altaret och förenas i äktenskap. De älskar varandra och de vill vara tillsammans resten av livet. Det är ju coolt. Fantastiskt. Härligt. Jag knölar ner några pappersnäsdukar i min silverfärgade handväska, jag känner mig själv vid det här laget. Nu ska vi strax ge oss iväg. Ska bara knyta fyra slipsar först.

F vill att vi ska sjunga den här för brudparet. Vi får väl se. Det är i alla fall en av de allra finaste kärlekssångerna tycker jag.

Jag vet att du sover
känner värmen från din hud
bara lukten gör mej svag
men jag vågar inte väcka dej nu

Jag skulle ge dej
allting du pekar på
men bara när du inte hör
vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och genomskinlig grå
blir jag
utan dina andetag

Min klocka har stannat
under dina ögonlock
fladdrar drömmarna förbi
inuti är du fjäderlätt och vit

Och utan ett ljud
mitt hjärta i din hand
har jag tappat bort mitt språk
det fastnar i ditt hår

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
om du inte ser på
och genomskinlig grå
vad vore jag
utan dina andetag

Vad vore jag
utan dina andetag

(J.Berg)

Sök rätt på din tjänare

"Jag har gått vilse som ett bortsprunget får. Sök rätt på din tjänare, ty jag har inte glömt dina bud." Psaltaren 119:176

På stranden i Viña del Mar hade någon skrivit bibelord på de stora stenarna längs strandpromenaden. Jag blev glad när jag såg det. Igår vaknade jag till nyheterna om jordbävningen i Chile. Det blev en orolig och sorgsen dag. Oron släppte lite när vi fick kontakt med dem vi känner men sorgsenheten över det som har hänt i landet kvarstår. Jag tror det känns extra jobbigt eftersom det bara är drygt en månad sedan vi befann oss där. Jag hade nog inte tagit till mig det på samma sätt innan vi reste dit.
Nu ber jag för Chile och befolkningen. Ber för de som har avlidit på grund av jordbävningen och ber för de som nu får leva i förödelsen efter skalven.

Låt min bön nå fram till dig, rädda mig, som du har lovat.
Över mina läppar skall lovsång flöda, ty du lär mig dina stadgar.
Min mun skall besjunga ditt ord, ty alla dina bud är rättfärdiga.
Låt din hand bli mig till hjälp, ty jag har valt dina befallningar.
Jag längtar efter din räddning, Herre, din lag är min lust.
Låt mig leva för att prisa dig, låt dina lagar vara min hjälp.
Jag har gått vilse som ett bortsprunget får.
Sök rätt på din tjänare, ty jag har inte glömt dina bud.

..from the cross to the grave..

En bild på "La Cruz del Tercer Milenio" i staden Coquimbo i Chile. Man kan åka upp i korset och i tvärbalken är det som ett museum. En otrolig utsikt är det förstås där uppe. Vid korsets fot ligger en kyrka. Jag tyckte om det här monumentet och dess omgivningar. Allt var så vackert. Så storslaget och blaffigt.. men ändå kunde man känna en känsla av intimitet och närhet. Svårt att förklara.

Vår långa resa till andra sidan jordklotet har vi nu bakom oss. Jag har ännu inte hunnit landa här hemma, inte hunnit tänka igenom allt som vi var med om. Men jag känner mig alltigenom glad när jag tänker på resan. Och det är fint.

"You came from heaven to earth, to show the way.

From the earth to the cross, my debt to pay.

From the cross to the grave, from the grave to the sky;

Lord, I lift your name on high."