Ibland finns de i överflöd. Orden alltså. Mellansonen pratar ständigt i telefonen just nu. Han pratar, pratar, pratar - timme efter timme. Det är fantastiskt. Jag minns att jag gjorde det själv när jag var yngre. När man sa till kompisen i luren: "Vänta lite, jag måste bre en macka" och så några timmar senare: "Vänta lite, jag måste gå på toa" och sen fortsatte man. Det var ju på den tiden telefoner var utrustade med sladd.. nu för tiden behöver man inte ens göra en paus för att bre mackor - det är bara att prata på.
Yngste sonen testar ord. "W:s mamma är amerikan". "Va? Nä, det är hon väl inte?" "Jomen, en sån där som inte äter kött".
Ibland finns det inga. Ord alltså. Eller så räcker de inte till. Och ibland är de väldigt svåra att säga. Läkarna på jobbet måste ibland ge de allra svåraste beskeden till patienter. Att de har cancer. Eller att den önskade bebisen i magen inte lever längre. Hur säger man sånt? Vilka ord väljer man? Och spelar orden någon roll eller är det tonfallet, blicken och handen på patientens axel som säger mest?
Igår kväll var jag med när en person sa förlåt. Förlåt, jag ber om ursäkt, det var inte meningen, det blev fel. Svårt. Men det blev bra.
När orden inte räcker till ,
när rösten ändå inte bär,
när det enda som finns kvar är tomhet,
då behöver jag dig.
När ingen kan dela min ångest,
när ingen står ut med mina tårar,
när allt som är kvar är bottenlös förtvivlan,
då behöver jag dig.
Ta emot min tystnad och mitt skrik.
Ta emot min vrede, min besvikelse, min sorg.
Ta emot det som ingen annan orkar bära.
Ta emot mig, Gud.
(ur Drottning Silvias bönbok)
Är du säker på att det blev bra?
SvaraRaderaIbland tvingar de sociala kraven oss att göra saker vi inte vill, eller menar i vårt hjärtas djup, för att det aldrig är okej att såra någon - men kanske är det så att vi ibland måste visa våra känslor mer blottlagda? Och då kanske vi blir FÖR ilska, eller FÖR passionerade, eller skrattar för HÖGT, för MYCKET eller på fel ställe? Att såra någon med flit är inte okej men att aldrig kunna säga någonting "fel" för att man riskerar att såra någon - är det verkligen bra?
Ursäkta om jag är lite för obstinat - jag har precis läst en bok som tangerar ämnet. Och av en händelse åkt buss med en präststudent med insikt i ämnet.
KRAM
Jag förstår vad du menar, tror jag, tack för kommentaren. Jag är förstås inte säker på att det blev bra.. för alla. Vi kanske inte ska lägga band på oss för mycket, men jag tror ändå att vi måste vara lite "rädda" för att såra varandra. Eller kanske mer rädda OM varandra. Men jag vet ju inte. Alla har rätt. Och ingen.
SvaraRadera