Tillsammans är ett sätt att finnas till

När jag var liten hade jag en skivspelare och en pärm med kanske 50 singelskivor. Det var min mammas gamla skivspelare och singlarna var från 50-talet och framåt. Skivsamlingen hade sedan fyllts på med några av mina Antita och Televinken-skivor, men annars var det bara äldre musik. Jag har inte tänkt på den där gamla spelaren på länge men igår hörde jag en sång på radion som förde mig tillbaka till mitt flickrum med heltäckningsmattan och skivspelaren. "Tillsammans är ett sätt att finnas till" med Lill Lindfors. Jag minns det plötsligt så tydligt. Hur jag satt i skräddarställning på golvet och bläddrade och valde bland singlarna. Jag hade musik av Thore Skogman ("Tre dar i buren", "Vilda Matilda"), Gunnar Wiklund (", Tala närmre, håll telefon intill din mun"), Lill-Babs.. åh, jag måste fråga mina föräldrar om skivorna finns kvar.

Vad konstigt det är med saker som man tror att man har glömt och sedan minns man alltihop glasklart. Jag minns mitt rum så tydligt nu. Varenda liten rosa prydnadsgrej och hur jag hade ordnat det i skrivbordslådorna. Jag minns hur mina gosedjur skulle ligga på sängen, uppradade i en speciell ordning, samma hela tiden. Jag minns min aftonbön där jag varje kväll rabblade upp namnen på alla mina släktingar och vänner, i samma ordning. När jag gick hemifrån sa jag alltid hejdå till katten på exakt samma sätt varje gång och när jag gick till skolan var jag tvungen att trampa på en speciell sten på gångvägen. Vad hände egentligen med det där ordningssinnet?? Eller tvångsbeteendet om man så vill. Det verkar ha gått över lite grand. Jag kan sakna den där flickan vid skivspelaren och jag känner en stor ömhet för henne.